Jag var pappas flicka.
Karl Göran var mannen i mitt liv.
En sannerligen fri själ, en fritänkare från Terjärv, född året 1947.
Jag var hans "fia", eller "michelingubben", som han kallade mig som liten. Jag var en glad och lite rund tös under den tiden.
Pappa var som Snusmumriken. Han var filosofen som satte ute, med sin cigarett. Han tittade länge upp på stjärnhimmelen, och undrade om det var stjärnskott eller satelliter som det var. Han älskade skogen och vandrade där, helst ensam.
Pappa var inte så förtjust i auktoriteter. Han ville stå för tankens frihet. Det kyrkliga var lite jobbigt för honom, men han kritiserade aldrig min tro eller övertygelse. Jag fick vara den jag var.
Han hade perspektiv på allt. Alltid.
Pappa fick sin utbilning i Jakobstads yrkesskola och blev automationsmontör. Han var mycket stolt över sin utbildning och sitt kunnande. Han fick resa i Tyskland, England, Schweiz och Sverige och fick vidareutbilda sig. Arbetskarriären gjorde han på ABB (Strömberg), i Vasa, där vi som familj bodde.
Pappa var nöjd med det enkla. Han kunde inte stå ut med folk som går och gnäller och klagar. Han hade en frisk attityd till allt. Om jag hade problem kunde han lösa dem snabbt på sitt lugna sätt.
Renoveringar, trädgården och skogsröjning: allt kunde han på egen hand.
Kristinestads sommarmarknader, och många, många utflykter gjorde jag med pappan på somrarna. Vi slängde oss in i bilen och in på landsvägar, stannade vid bensis och åt skräpmat. Och jag skrattade. Police Academy och förfärliga filmer om rymdsvarelser, de njöt vi av i tv-soffan, ofta.
Sista åren för pappan var besvärliga med en svår muskelsjukdom och typ 1 diabetes. Han blev trött och inte orkade glädja sig över saker som tidigare gett honom kraft. En novembermorgon året 2019 fick han hjärtinfarkt hemma och avled snabbt.
Arja Saijonmaa sjunger "jag vill tacka livet, som gett mig så mycket".
Livet har gett mig så mycket just på grund av att jag fick vara hans dotter.
Kommentit
Lähetä kommentti